Utflykt

Manga är en ung kille på 24 år som snart ska åka till ett annat asiatiskt land för att få en chans till ett bättre liv, där han ska arbeta och bo. Jag har frågat Manga flera gånger om han inte är nervös, men som tur är, är han mest förväntansfull. Tydligen bor hans flickvän och flera vänner där så han har mycket att se fram emot trots att han kommer lämna Myanmar med saknad.

Vi bestämde att vi skulle fira av Manga och det blev att vi tog oss till stan till Kandawgi Park för att se Karaweik som är en känd turistattraktion i Yangon. Jag utmanade mig själv att ta bussen dit. Har alltid varit lite rädd för trafiken och framförallt i andra länder. Men det var ganska roligt att jag behövde böja hela min kropp för att få plats och när bussen körde på en massa väghål slog mitt huvud till i taket ett flertal gånger, vilket gjorde att jag fick mig ett gott skratt. Vi åkte hem när det var högtrafik och bussen var fullproppad. Vissa resenärer hängde ut längs med sidorna, utanför bussen, allt för att få en plats. Jag luktade nog en del svett när jag kom hem och hälften var nog inte mitt egna, haha! :)

Första bussturen :)

Fint sällskap

 

Resan hem

Här finns det plats åt oss alla ;)

Kandawgi Park

 

 

 

På väg in i ett tempel och då måste man ta av sig skorna

Karaweik

 

En paus efter den långa promenaden :)

Fina vänner

Varför vill ni inte bo i Downtown?

Idag hade vi lektion i burmesiska och vår lärare brukar nästan säga innan varje lektionen med en skamsen röst: "Jag tycker synd om er, tänker på er ofta, på hur ni bor i ett land där strömmen går till och från och ibland har ni inget rinnande vatten. Ni kan inte heller köpa er svenska mat. Varför vill ni inte bo i Downtown? Det är så fint och mycket västerlänningar bor där". Varje gång svarar vi: "men vi trivs här. Huset är fint och vi klarar oss utan ström, det är ju ändå inte ofta den går. Vi brukar ju fylla upp vatten i stora baljor så det finns alltid i reserv och den burmesiska maten älskar vi". Samtalet brukar sluta med att han suckar och skrattar till.

Så som vi känner medlidande för vår lärares situation och vardag känner han för oss. Men skillnaden är att vår är annorlunda, den är tidsbegränsad, vilket kanske gör att vi har olika perspektiv. Vi har ett "mål" med vår vistelse och ett "mål" har ju alltid ett slut, eller hur? Men vad händer om du är "mål-lös" och det är din verklighet?

Whoppa gangnam style

Igår var det en solig dag och eftersom det är regnperiod tittar solen bara fram några timmar under dagen. Men det är fortfarande varmt - runt omkring 27 plus grader. Jag kom på häromdagen att vi sällan talar om vädret, så när jag under gårdagen sa: "vilken fin solig dag" var det ingen direkt som reagerade ;)

Myint Kyi kom förbi oss, som avtalat, så vi packade ihop och begav oss hem till hennes mor som hon så gärna ville att vi skulle träffa. Efter en 20 minuters promenad, över små broar o stigar var vi där. Jag kände mig ganska klumpig och stor när jag gick runt i huset då jag fick böja mig ett flertal gånger för att kunna ta mig in i rummen, haha!

Myint Kyi mor bor tillsammans med sin son som hjälper till med hennes försörjning. Han kör cykeltaxi medan hon driver ett mindre gatustånd där enklare måltider säljs. Gatuståndet är öppet på förmiddagar och sen eftermiddag/kväll så däremellan har Myint Kyi mor sin "lediga" tid.

På hemvägen stannade vi även till vid Myint Kyi hus. För att ta sig till huset behöver man gå över en mindre hemsnickrad "bro". Vet inte om du haft känslan av att gå på en lina och du inte riktigt vet när du kommer tappa fotfäste? Det hade jag igår alla fall. Myint Kyi kom och mötte mig halvvägs på "bron", hoppandes och sjungandes "whoppa gangnam style", vilket nog var en imitation av min gångstil, haha :)

 

Burmese-style, paraply för att skydda sig mot solen :)

 

Myint Kyi mors hus

Myint Kyi med sin son, mor och bror

En frukt, dock omogen :)

Ett hus för små människor ;)

Phew

 

Fågelbo

"Bron" till Myint Kyi

Mycket mat för att fylla hungriga magar :)

Day off

 

I feel alive, alive in Myanmar

Det är behaglig temperatur ute. Jag känner mig varken varm eller kall utan så där lagom som "vi" vill ha det. Jag är på väg över bron som leder mig hem och jag kan känna hur de varma regndropparna faller ner mot min hud. Jag kollar ut över floden och upptäcker att himlen fyllts av svalor som nu flyger omkring mig. Det närmar sig skymning. Jag kan skymta ett av de stora templen och även några båtar som lagt till vid vattnet. Jag lägger ner mina matkassar för att försöka fånga ögonblicket på bild. Det känns för några minuter som att tiden står still. Jag hör inte längre ljudet från bilar, mopeder eller cyklar trots att det är högtrafik. Jag tar några djupa andetag och en känsla av ro och frihet fylls i min kropp och jag känner mig så levande.
Efter ett tag lyfter jag upp mina matkassar för att komma tillbaka till "verkligheten". Känslan av ro bär jag med mig hela vägen hem....

Kan du se regnbågen? :)